Den här veckan har varit väldigt jobbig och jag har inte riktigt varit mig själv, jag har grubblat och haft ångest över hur mycket jag har att göra. Det har känts som att högen med läxor bara växer och växer och växer. Hur mycket tid jag än lägger på saker så kan jag aldrig känna mig färdig och slappna av. Typ som att jag öser ur en eka i monsunregn eller skottar gården i snöstorm, haha. Ångesten nådde sin kulmen igår då jag efter att ha suttit med samma skituppgift i värmeöverföring i två veckor hade bokat tid men läraren för att få hjälp. Jag hade kommit en bit på väg med uppgiften men verkligen kört fast. Jag visste att nåt var fel, men inte vad. Så igår eftermiddag gick jag till min lärares kontor och var både nervös och svettig(det är inte som i sverige där man kan fråga läraren om vad som helst, utan bara om man verkligen måste). Jag kommer dit och inser att han inte är där och efter att ha väntat i ungefär en halvtimme gick jag tillbaka till skolan. Jätteirriterad över att han inte kom till vårt möte, att jag hade lagt ner ungefär en timme på ingenting och att jag fortfarande inte kommit någonstans med uppgiften. Jag skickade då ett mail och sa att jag varit där och frågade om jag kunde komma på fredagen istället. Efter en timme eller så fick jag som svar att jag kan komma senare samma eftermiddag om jag vill. Så jag gick dit igen. Väl där försöker jag förklara vad jag gjort, var jag fastnat och vad jag behöver hjälp med. Trots att jag har med mig en jättefin och tydlig lösning och förklarar allt noga och ordentligt så fattar han inte alls vad jag menar. Jag vet inte om det är språkbarriären eller kulturkrocken, men ingenting går fram. Jag har gjort steg 1 av 2 där jag fastnat, men det enda han förklarar är hur jag ska göra steg 1 - som jag redan klarat! Frustrationen, ilskan och ångesten över att jag inte kommer vidare gör att allt blir för mycket och värsta krokodiltårarna bildas i mina ögon. Jag gör mitt bästa för att inte börja storgråta men jag tror ändå han märkte hur ledsen jag blev. Pinsamt.

Jag gick alltså därifrån utan att vara det minsta klokare och kände bara för att ge upp allting och gå hem och lägga mig under täcket. Givetvis hade jag kinesiska 18-21 just igår, så det var bara att bita ihop. Blä! Tur att jag har så fina vänner som jag kan gnälla lite hos i alla fall. När jag kom hem från kinesiskan var jag helt slut efter att ha varit i skolan i nästan 12 timmar, jag var dock för irriterad för att kunna sova så jag bestämde mig för att göra ett sista försök med skituppgiften. Jag började om från början, sökte information på internet och satt i 5 timmar, från 22-03 och lyckades lösa den! Nu är det bara massa renskrivning kvar men jag är så nöjd! Känslokurvan gick alltså från botten till toppen på ett par timmar och det kändes som en stor sten hade lättat från mitt hjärta. När jag var klar vid 3 i natt och skulle plocka undan allt hittar jag inte min skolpärm. I den har jag allt som är viktigt i skolan, alla viktiga papper, läxor och info. Jag inser att jag måste glömt den i skolan efter kinesiskan och får panik igen. Skulle jag tappa bort den skulle det liksom vara superkatastrof. Skolan var ju låst och stängd för längesen så det fanns inte så mycket annat att göra än att försöka sova ett par timmar innan jag kunde gå dit och söka efter den.
Vaknade vid 7 imorse och gick dit direkt. Gud bryr sig nog lite om mig i alla fall för en av klassrummets två dörrar som vanligtvis är låsta hade någon glömt att stänga! Min pärm låg kvar där jag glömt den och här var krokodiltårarna nära igen, men av glädje förstås.

Idag är det ju fredag och jag ska strax promenera till starbucks för plugg och fika med mina goa buddies. I eftermiddag får det nog bli en powernap om jag ska överleva resten av helgen.

Bjuder på årets fånigaste bild också, jag är det korta freaket som blundar, haha.